Södermalm i tid och rum. Stockholm

DANVIKEN

Ur Stockholms gatunamn

Med all säkerhet har Danviken från början haft såsom förled den äldre genitivformen (Dana-) av folkslagsnamnet daner 'danskar'.' Det kan mycket väl vara fråga om ett gammalt namn. Det torde inte vara möjligt att med säkerhet fastställa orsaken till att viken fått ett namn med innebörden 'danernas vik'.

Det är numera vanligt, att namnet Danviken uttalas med långt a. Det äldre och genuina Stockholmsuttalet är dock Dannviken med kort a. Upprepade skrivningar med två n i äldre källor ger en fingervisning om detta uttal. Att uttalet med långt a var sällsynt på 1910-talet framgår av en passus i Herman Geijers uppsats Ortnamnens undersökning och reglering (1912). Han skriver: »Här må blott framhållas, hurusom något aktuellt behov icke torde finnas av sådana stavningsändringar som Danviken till Dannviken, på det ingen må läsa Danviken.»

Överst: Danviksområdet från Hammarby sjö, Fåfängan och Ersta t v, kvarnen Klippan t h. Under: Danviksområdet från Saltsjösidan, Danviks kyrktorn i mitten, t h kvarn på Fåfängans sluttning. Teckning av K.B. Hellström, 1890.

Vid den rännil som före kanalens tillkomst gick från Hammarby sjö till Saltsjön har det i varje fall sedan 1540-talet funnits en kvarn. Mest känt har namnet Danviken blivit genom Danviks hospital. I februari 1551 talar Gustav Vasa i ett brev om »en mechtig ondh stanck» som sprider sig över hela Stockholm från »thet spettall, ther ligger opå Gråmunckeholm». Han säger också, att »the sicke vaske sig och theris befleckede kläder» i vattnet kring holmen och att detta vatten sedan »dragz utåffströmen umkringh slottedt och hele stadhen». För att råda bot på dessa ohygieniska förhållanden säger sig kungen vilja »endeligen haffue samme spettall till Danevijken med thet förste». Följande dag talas det om byggandet av »någre huss till the fattiges behof udi Danevijken». Danviks hospital blev sedan under mer än 200 år stadens enda inrättning för kropps- och sinnessjuka och dessutom den offentliga fattigvårdens första skyddshem för ålderstigna,

orkeslösa och minderåriga. Av hospitalets byggnader finns endast huvudbyggnaden med kyrkan från 1725 kvar intill Danvikskanalen och vidare den s. k. dårhusbyggnaden ett stycke öster om Saltsjökvarn. Under åren 1910-15 uppförde Stiftelsen Danviks hospital ett ålderdomshem, Danvikshem, längre österut.

Innan Danvikskanalen sprängdes fram i samband med skapandet av Hammarbyleden fanns en mindre landsvägsbro, som ledde över den tidigare nämnda rännilen. På 1890-talet byggdes en viadukt för Saltsjöbanan. De nuvarande broarna, som bägge kallas Danviksbro, byggdes, den första under åren 1918-22, den andra 1953-56; broarna ombyggdes 1976-77.

Namnet Danviken ingår i några nu försvunna gatunamn. Sålunda är Danviksgatan det äldsta kända namnet för nuvarande Folkungagatan. Det återupplivades år 1885 »för Tjärhofsgatans östligaste del från Folkungagatans brytning». Namnet utgick år 1973, då gatan försvann när motorleden byggdes. Östra delen av nuvarande Bondegatan kallas 1673 »Dannewykz Kyrkie gatan». Den hade sitt namn efter Danviks kyrkogård (Dann wijks Kyrckiogård 1674). Denna låg där spårvägs- och busshallen senare byggdes. Utefter östra sidan av kyrkogården gick »Danviks Östra Kyrkogårdsgränd» (1806).

Tidigare fastställda men nu utgångna namn är Danviksberget (1885) och Danvikslunden (1925). Danviksnamnet ingår vidare i de två kvartersnamnen Danviksklippan och Danviks Hospital och i namnet Danvikskanalen. Det mest kända av de icke fastställda men i bruk varande Danviksnamnen är Danvikstull (Danwicks tol, förra hälften av 1600-talet).

Utsikt från Fåfängan vid Danviks tull. Foto från 1860-talet. I förgrunden några av hospitalsbyggnaderna.
I bakgrunden Danviks dårhus.

Ur Om den offentliga vården, Anders Åman, 1976

Den storinstitution som vid reformationen bildades i Stockholm och som fick lokaler i de gamla klosterbyggnaderna på Gråmunkeholmen måste 1551 flytta ut ur staden till Danviken. Med en formulering, som senare ofta citerats, hänvisades i det kungliga beslutet till

atth en mächtig ond stanck kommer uti hela stadhen ther i Stockholm aff thet Spettall ther ligger opå Gråmunkeholm teslikes thet watn, som löper ther omkring och the siuke waska sigh och theris befläckade kläder uti, drogs utåt strömmen omkringh Slottet och hela Stadhen.

På en karta upprättad 1646 av Samuel Danielsson Termannus finns bebyggelsen vid Danviken utritad sådan den såg ut 95 år senare. På ömse sidor om en bäck som rinner över det smala näset mellan Hammarby sjö och Saltsjön är ett drygt tjugotal byggnader utplacerade. Tre byggnader (B, K och N) är återgivna med en mörkare ton som betecknar stenhus, övriga byggnader är av trä, låga envåningshus med vindsvåningar. På den norra, övre sidan av bäcken är de flesta byggnaderna inordnade i en fyrkant med en kryddgård i mitten. Utanför fyrkanten kvarnen i väster (0) och kyrkan i öster (B).

'Kyrckian medh Sijukstugur på Sidorne' upplyser den förklarande texten, nödvändigt nog, eftersom

det inte framgår av teckningen. De sjuka har haft sina sängar i två breda sidoskepp - avskärmade, men ändå i direkt förbindelse med kyrkorummet. Sådan var också den traditionella planlösningen för detta slag av byggnader, och traditionen bjöd vidare att männen disponerade den södra sjukstugan och kvinnorna den norra. Här fanns alltså den första gruppen av hospitalshjonen, de sjuka. Den andra gruppen, de s k fribröderna, disponerade den byggnad som betecknas med F. De åtnjöt fribröd, dvs kost och bostad mot en viss ersättning. Dessutom fanns s k fattigbröd för dem som inte kunde betala för sig.

Den tredje gruppen, som av kartan att döma hade det största utrymmet, fanns på södra sidan av bäcken inom ett kringgärdat område: 'Q är Någhra Små hws som the Späthälske och Dårar ähro Vthi.' Det är som en illustration till Foucaults tes om de spetälska och dårarna som samhällets utstötta och fördömda. Här levde de sida vid sida, men vi saknar upplysningen att de spetälska minskade i antal medan dårarna blev fler. Utöver dessa byggnader finns ekonomibyggnader av många slag och bostäder för pastor, inspektor, fogde och dräng. Men det är inom detta ganska stora komplex endast sjukstugorna som uppvisar en specialiserad arkitektonisk form. De många små träbyggnaderna, låga och sannolikt också omålade, gav hospitalet dess karaktär.

Situationsplan över Danvikens hospital, uppmätt 1915 av Gunnar Leche. Nu återstår endast huvudbyggnaden och genom Hammarbyleden är topografin starkt förändrad.

Karta 1885

Först långt senare - mellan 1719 och 1725 - uppfördes det ännu kvarstående stora hospitalshuset, ritat av Göran Josua Adelcrantz. Det var näst Barnhuset den största institutionsbyggnad som dittills uppförts i Sverige. I det tvärskeppsliknande mittpartiet, som fram till 1894 kröntes av ett torn, låg hospitalets kyrka vars inredning fanns kvar ännu några år in på 1900-talet. I övrigt upptogs byggnaden av stora salar på ömse sidor om kyrkan, tätt möblerade med sängar. Så såg den moderna, arkitektritade vårdbyggnaden ut, avsedd för dem som åtnjöt fribröd vid hospitalet.

Denna byggnad, hjälpligt underhållen, är idag det enda som återstår av Danvikens hospital, men så sent som 1915 var hospitalsmiljön komplett och det var ganska lätt att avläsa hur bebyggelsen kontinuerligt utvecklats ur den vi känner från 1646 års karta.

Vid Danviken hade redan 1788 ett särskilt dårhus tagits i bruk, ett f d saltmagasin, som byggts om för sitt nya ändamål. Under de tjugofem första åren måste det fungera också som kurhus, men från 1813 var dårarna ensamma kvar. Sju år senare redogjorde läkaren C E von Weigel, ledamot av direktionen, för verksamheten vid det nyordnade dårhuset.

Förut - menade Weigel - var Danvikens dårhus bara 'en förvaringsanstalt för vansinnige', men nu hade det blivit en 'fullkomligt inrättad Cur-anstalt för desamma'. Här använde han den gamla beteckningen vansinniga, men på andra ställen i texten talade han om sinnessjuka, och frågan är om han inte var den förste i Sverige att begagna det ordet. Karaktäristiskt är i varje fall att sjukdomsbegreppet och det polemiskt begagnade motsatsparet förvaring-kur (dvs behandling) uppträder samtidigt. Ty det är sjukdomsbegreppet som får Weigel att anse den gamla funktionen som förvaringsanstalt helt otillräcklig. Men konsekvent i sitt språkbruk är han inte. Fast han inte talar om dårar får institutionen fortfarande heta dårhus.

Där fanns år 1820, fördelade på 41 rum, 86 sinnessjuka. De väcktes varje morgon klockan sex av vaktmästaren och drängarna, och före klockan nio varje förmiddag fick var och en - åtminstone enligt Weigels beskrivning - besök av institutionens läkare. De svåraste fallen fick sedan stanna på sitt rum eller kanske rättare i sin cell. De mera lättskötta samlades i matsalarna, som även tjänade som dagrum. De arbetsföra slutligen samlades i särskilda rum för att syssla med drevplockning och ullredning, när de inte deltog i de vanliga hushållsrutinerna, bar ved och vatten, tvättade och skurade. Måltider med gemensam bordsbön och korta promenader på de trånga gårdarna fyllde ut dagsprogrammet. Vid kvällsmåltiden skulle läkaren på nytt vara med och särskilt besöka dem som varit inlåsta under dagen. Klockan tio var dagen slut.

Med noggrann uppsikt, med straff och uppmuntran skulle dårhushjonen hållas till ordning. Helst skulle de också hållas i arbete, och så långt det gick skulle de inbördes vaka över varandra. De bättre skulle se efter sina sämre kamrater, dela rum med dem, påverka dem med sitt exempel, med förmaningar och tålamod. Därmed gjorde de inte bara en arbetsinsats som kompenserade bristen på personal. Det givna förtroendet och omtanken om en annan människa skulle dessutom ha en hälsosam inverkan på dem själva - en terapeutisk idé utan fortsättning senare under århundradet.

Weigel tycks ha större tilltro till denna moraliska och pedagogiska terapi än till bad och kräkmedel, att inte tala om svängmaskinen, som han finner användbar endast som straffredskap. De eljest förekommande tvångsmedlen var minskade matportioner, tvångströja och inlåsning med eller utan försatta fönsterluckor, men inte kedjor eller prygel.

Danvikens dårhus sådant det beskrives av Weigel hade enligt samtida begrepp redan blivit ett sjukhus. Det var en läkare som hade huvudansvaret. Målsättningen var för första gången kuranstalt och icke förvaringsanstalt, samma målsättning som sinnessjukvården så ofta sedan dess haft svårt att leva upp till.

Det f d dårhuset vid Danviken, ursprungligen saltmagasin, nu bostadshus. Västfasaden sedd från landsidan ner mot Saltsjön.

Skiss från väster

Se på stan i Stockholm

För äldre tiders stockholmare tedde sig detta landskap inte särskilt idylliskt och det berodde på närheten till Danvikens hospital, "välfärds inrättningen" om vilken man hört så mycket hemskt redan innan Blanche skrev sin skräckskildring härifrån. Hospitalet var nämligen mycket gammalt, 1551 hade Gustav Vasa givit order om den första byggnaden för att få en lokal för de

Entrén till hospitalsområdet. Foto från 1900-talets början. Huvudbyggnaden skymtar genom portvalvet.

Huvudbyggnaden, uppförd 1719-25 efter ritningar av Göran Josua Adelcrantz. Över kapellet i mittaxeln ursprungligen ett klocktorn. Foto från 1900-talets början. Exteriören sedan dess tämligen oförändrad.

Plan av bottenvåningen till Adelcrantz' hospitalsbyggnad enligt ritning av J E Carlberg 1733. I mitten kyrkan. På sidorna sovsalar med 42 sängar i varje. Kyrkan - i verkligheten något längre än på ritningen - har fönster in mot sovsalarna.

Interiör av kyrkan enligt foto från 1906. Predikstolen över altaret liksom sidoläktarna från 1700-talets mitt. På nummertavlan vers 7 av psalmen 274 i den Wallinska psalmboken: "Tag bort allt köttsligt öfverdåd, allt högmod ur vårt sinne..."

Minnen från Danviks prästgård

fattiga, som han ville ha bort från Riddarholmen och den inre staden, där de »spred ond stank» och var till hinders i rännstenar och portar. Anstalten, som alltså inte var något dårhus utan ett kombinerat fattighus, sjukhus och dårhus, växte snabbt, eftersom det var stadens enda inrättning av detta slag. Genom donationer fick den flera hemman, bland andra Hammarby, Järla, Sickla och Skuru och blev en egen församling med kyrka och präst. För att själasörjaren skulle kunna existera med denna både i anden och vad ägodelarna beträffar fattiga hjord fick han under Gustav III:s tid inkomsten av kvarnkrogen, en näring som dock fick känna på svår konkurrens från krogen Tappen på Sicklahalvön. Danviksprästens egna församlingsbor, alltså hospitalets hjon, drog sig inte för att gå till Tappen och byta bort sina matportioner mot brännvin.

Vy från söder.

Entrén till Danvikens hospital från söder. 1909. Magasinet t v,
byggt på Johan III:s tid, har först varit mynt verkstad, sedan
magasin. Äldsta huset vid Danviken.
Klicka på porten för närbild!

Sin stora huvudbyggnad fick Danviks hospital på 1720-talet. Den ritades av Göran Adelcrantz, som överraskande nog lade huset tvärs över dalgången och så att kvarnbäcken försvann rätt under kyrkporten. Bäcken är ju nu igenstenad, kyrkans inventarier är på museum, men själva byggnaden står kvar nere på den snåriga kajen strax öster om Danvikskanalen.

På 1840-talet hade Danviken både sin dystraste och vackraste period; vacker för att grönskan kring den gamla änkehusbyggnaden med sitt brutna tak, kamrerarebostaden och de olika paviljongerna blivit intagande, över parkens vida trädkronor och popplar stack kyrktornet upp som ett sjömärke för fartygen i segelleden. Men dystert var det för att anstalten då hyste 330 patienter tillhörande alla slags vårdbehovskategorier. Det var en stor lättnad då 1861 de sinnessjuka flyttades över till det nya Konradsberg och Danviken kunde bli ett hem för gamla. Så sakta började nu också den gamla karaktären på platsen att utplånas, Danviken var inte längre ett Skamsund mitt för Djurgårdens Fagervik och då 1915 det kolossala nybygget på bergen vid Finnboda togs i bruk, hade definitivt den hemska klangen i namnet Danviken försvunnit.

Danviks tull och krokar